Fotbollens skolgårdsparasit är överallt

messi neymar.jpg

Vi har alla sett den.  Vare sig det är på just skolgården, den lokala träningsplanen eller Stamford Bridge. Egoismen nästlar sig in i varenda vrå i fotbollen och passerar sällan obemärkt förbi. Oftast lämnar den spår efter sig i form av hackande spel, osämja och separationer. Ändå pratar vi om denna parasit så sällan att det nästan är som om den inte finns, trots att den ibland är mitt framför våra näsor.

Lionel Messi vandrade för säkert hundrade gången i matchen mot Chelsea ner mot mittlinjen för att hämta boll. Efter ett tiotal meter hittar han en vägg och får direkt tillbaka bollen. Han spelar ifrån sig den igen, men får än en gång bollen tillbaka till sig som från en vägg. Argentinaren har nu drivit upp till ytan precis utanför straffområdet och alla kan se att han gärna skulle försöka sig på ett skott just nu. Problemet är att Chelseas mittbackar matchen igenom försvarar i princip felfritt mot denna typ av lägen och Messis chanser att hitta fram med ett skott är lika med noll. Trots detta försöker världens mest talangfulla spelare om och om igen att dra till men får nöja sig med en skottfint varje gång. Ute i samhället är de ögonblick det tar för denna sekvens att passera ingen tid alls, men på en fotbollsplan måste det gå fort, särskilt om man ska luckra upp ett så sammansvetsat försvar som Chelseas. Det vet Messi om, och hans bästa alternativ i det här läget, som dök upp många gånger i den här matchen, hade varit att söka en medspelare för att förflytta engelsmännens backlinje i sidled och därigenom dra isär dem. Men man såg på Messi att han hade bestämt sig. Han skulle göra mål. Det kan ha berott på en hel världs massivt tunga förväntningar på hans axlar, på hans beslutsamhet att hjälpa laget vidare i Champions League eller snacket om hans (för att vara honom) bisarrt långa måltorka mot just det här laget. Men i mina ögon är förklaringen till Messis envisa bollhållande i denna match långt mer primitiv: Han var egoistisk.

Etisk egoism är ståndpunkten att man ska göra det som är i ens egenintresse. Det som är i ens egenintresse kan lika gärna vara skadligt för andra, nyttigt för andra eller neutralt för andra. Wikipedia drar sitt strå till krönika-stacken genom en simpel definition av ordet egoism som gör att jag i denna text har en bra utgångspunkt. Jag anser nämligen att Lionel Messi, världens enligt mig i särklass bästa fotbollsspelare och kanske den bästa genom alla tider, till stor del handlade i egenintresse i den första åttondelsfinalen mot Chelsea, och har gjort det allt mer de senaste åren. Det är intressant att spekulera i var denna utveckling kommer ifrån. Min personliga teori är att de fyra åren med Neymar i laget påverkade Messi på ett negativt sätt. Neymars och hans pappas kommersiella intressen har hela tiden skvallrat om en plan att fasa ut Barcelonas vicekapten som lagets fixstjärna för att själv ta över den rollen. Neymar har alltid varit en minst sagt egoistisk spelare. Otroligt talangfull och förmodligen världens bästa dribbler efter Messi, men var han än spelat har han gjort det för sig själv och med sina egenintressen som högsta prioritet. Det syntes om inte annat i PSG:s förlust mot Real Madrid, där brassen hade några briljanta dribblingsaktioner och visade upp en fenomenal teknik, men utan någon som helst anslutning till resten av laget eller substans i sitt spel. I slutändan fick inte världens dyraste spelare till några produktiva aktioner och matchen slutade 3-1 till Madrid. Messis ovana konkurrenssituation från 2013 och framåt, där han efter att ha varit solen kring vilken planeten Barcelona kretsat kring i fem säsonger helt plötsligt fick se sin plats i rampljuset utmanas av en kaxig supertalang, kan mycket väl ha gjort honom mer benägen att spela för sig själv och skaffa sig fördelar i en intern kamp som inte längre existerar i och med Neymars flykt med svansen mellan benen. Argentinaren har de senaste åren spelat med ett helt annat allvar och råhet som inte påminner särskilt mycket om den lekfulla ”atommyran” vi såg före 2013. Det är möjligt att jag har helt fel, det finns matcher som helt klart talar mot min tes. T.ex. Barcas 3-2-vinst mot Real Madrid förra våren, där Messi offrade sig för laget och ledde katalanerna på ett sätt som fick mångas hjärtan att smälta. Men min poäng är inte heller att Lionel Messi konstant springer runt och försöker göra elva man på egen hand eller trä upp bollen i krysset från halva plan. Jag har däremot noterat en tendens hos honom där han allt oftare söker sig alldeles för djupt ner, inte sällan ända ner till Iniestas eller till och med Busquets positioner, som om han inte litar på att hans minst sagt begåvade lagkamrater kan klara av sina uppgifter på egen hand eller som om han helt enkelt vill göra allt mer på planen för att visa sin överlägsenhet. Allt oftare ser jag honom ihärdigt söka skott i lägen som de mot Chelsea eller kräva passningar i rätt dåliga avslutslägen. Allt detta är såklart tolkningsfrågor och jag kan absolut ha tolkat situationen helt felaktigt, men en sak tycker jag att man kan slå fast med klarhet: Lionel Messi är inte samma spelare som för 8-9 år sedan, men inte heller samma människa (vilket självklart är helt naturligt).

Jag klassar härmed inte egoism som den renaste formen av ondska och något som är helt utan positiva effekter. Egoism och begäret att bli bäst är en drivkraft som alla stora spelare har i någon mån, och de allra största spelarna har allt som oftast de allra största egona. Messi har alltid varit otroligt ambitiös i jakten på framgång och framförallt i jakten på mål på planen. Man gör inte 596 mål (i skrivande stund) om man inte har ett sug efter att sätta bollen i nät. Men precis som att bristande spelförståelse, teknik och snabbhet påverkar spelare och matcher, så gör även fenomenet egoism detsamma. Både i positiv och i negativ bemärkelse. En extrem-solidarisk version av fotbollen där genombrott inte tillåts är ingenting någon skulle vilja se, inte heller en strandfotbollsmatch med trehundra dribblingar per match på fullstora planer skulle uppskattas. Men egoismen påverkar i allra högsta grad fotbollen och jag skulle vilja se det införas mer i analyser som görs inom fotbollsjournalistiken. Efter Real Madrid- PSG var flera medlemmar i The Guardians podcast, Football Weekly, inne på att Neymars och flera andra Paris-spelares narcissism och tendens att spela för sig själva påverkade spelkvalitén och PSG:s vinstchanser och effektivitet negativt. Trots att egoism är någonting som i många fall är en subjektiv bedömning, luddigt och svåranalyserat. Jag tror dock att det är en faktor som spelar in allt oftare än konsensus kring detta i dagens toppfotboll. Tror ni mig inte? Se då om matchen mellan PSG och Real Madrid, notera Neymars upprepade dribblingsräder på mittplan utan minsta antydning till slutprodukt, och återkom sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s