Rom revs inte på en dag…

l7zqgkt1alotpxygzvw0Roma 0-2 Milan. Ett fullt rättvist resultat sett till matchbilden och det trötta, oinspirerade och rent ut sagt mediokra Roma vi fått se under säsongen visade att botten ännu inte är nådd vad gäller spelmässiga prestationer. En resultatmässigt fin höst har gått över i en formsvacka som får supportrar att rasa och tv-tittare att somna i soffan under matcherna. På många ställen börjar röster göra sig hörda som kräver tränaren Eusebio di Francescos avgång. Men är han verkligen den ytterst ansvarige för den misär som den italienska huvudstadsklubben drunknat i de senaste 10-15 åren?

di Francesco kom inför säsongen 2017/18 från en framgångsrik period i Sassuolo, där han under fem år tog laget från Serie B till en sjätteplats i Serie A 2015/16. Med sin bakgrund som Roma-spelare blev han uppsnappad av Rom-klubben som förmodligen kände att detta var en medgörlig person som dessutom var billig i drift. En lat budgetlösning helt enkelt. Luciano Spalletis andra sejour i Roma hade sannerligen inte varit smärtfri, men stundtals hade laget faktiskt sett riktigt bra ut under hans ledning. di Francesco kändes inte bara som en nedgradering, utan också som ett bevis på styrelsens brist på handlingskraft och ambition.

Under de snart sex år som James Palotta och kompani ägt klubben har det mesta gått fel och varje ny tränare har fått slita som ett djur för att kunna trampa tillräckligt med vatten för att hålla sig över ytan. di Francescos Roma må ha sett dåligt ut under en lång tid nu, men ett ruttet träd innebär också ruttna grenar. Utnämningen är självfallet inte rätt. Det kändes redan i somras. di Francescos fina resultat med Sassuolo må vara imponerande, men spelfilosofin han applicerade på sitt lag verkade redan från början opassande för ett topplag. Mitten/bottenlaget Sassuolos framgångar baserades framförallt på ett stabilt försvarsspel, något även Roma har visat upp under sin nya tränare. Men anfallsspelet har aldrig varit något som man imponerats av när man sett ”DJ:s” lag spela och så inte heller i Roma. Jag har konstant blivit frustrerad av att se de rödorangea vargarna spela den här säsongen. Bristen på en tydlig och effektiv anfallsidé är uppenbar. Roma har inte ett tillräckligt bra lag för att kunna förlita sig på enskilda spelares prestationer som offensivt vapen. Ett undermåligt material kräver tydligare och mer innovativa riktlinjer från tränaren än dem di Francesco satt upp. Med det sagt så måste det redan nämnda undermåliga materialet vara en ren och skär mardröm för en tränare, som dessutom har sina främsta styrkor i defensiven, att jobba med. En offensiv besättning bestående av spelare som Gerson, El Sharaawy och Defrel, med Perotti som vassaste svärd, skrämmer inte slag på många försvar. Mittfältet med Nainggolan, Strootman och de Rossi är alldeles för stabbigt, otekniskt och framförallt endimensionellt. En spelfördelare av betydligt högre klass än Pellegrini (vilket inte borde vara alltför svårt att hitta) skulle göra under för det här laget. Roma fullständigt skriker efter en spelare som vill ha boll och dessutom göra något konstruktivt med den och har gjort det sedan Pjanic lämnade. di Francesco har tagit med sig den exakta spelidé som fungerade för Sassuolos begränsade spelartrupp och implementerat den i ett lag med toppaspirationer. Självklart kommer det inte funka, offensiven är helt enkelt för steril och materialet för dåligt för att väga upp för det. Men alla speltekniska och taktiska detaljer är sekundära i fallet Roma, vars problem löper mycket djupare än så.

Romas ekonomi har begränsat tränares och sportchefer på ett extremt tydligt sätt under väldigt lång tid. Det är bara att titta igenom de ytterbackar som värvats till klubben de senaste åren för att få en bild av hur tillstramandet av övergångs- och lönebudgeterna har påverkat dess agerande på transfermarknaden: Ashley Cole, 34. Aleksandar Kolarov, 31. Maicon, 31. Och det är bara några exempel på åldrande ytterbackar som egentligen är rätt trötta på att lira boll, men inte är riktigt tillräckligt sugna eller attraktiva för amerikanska eller qatariska klubbar. Roma har förvandlats till en elefantkyrkogård som vänder på varje krona. Hit kommer spelare för att dö, om de inte redan är döda. För varje trött trettioplussare som värvas förstärks intrycket av att Roma som klubb inte kunde bry sig mindre om sitt konstanta förfall. Jag har full förståelse för att ett beslutsamt inpumpande av pengar inte är helt enkelt med FFP-restriktioner och liknande, men att visa ambitioner måste inte innebära ekonomisk dopning. Det kan handla om marknadsföring, utstrålning, attityd, mål, visioner och tydliga planer för hur klubben ska nå dessa. Romas största problem är inte att man har snåla ägare, även om det också är en faktor. Romas största problem är att de agerar som en småklubb som på sin höjd kan störa Juventus och andra storklubbar någon gång då och då, istället för att verkligen försöka etablera sig i Europas verkliga toppskikt. Romas varumärke är, och har alltid varit, extremt svagt i förhållande till klubbar som Inter och Milan. Detta trots att man är den italienska huvudstadens största klubb. Inter och Milan har sin historia av kontinentala framgångar att luta sig mot, samtidigt som man har nått mer konsekventa framgångar, även under de senaste decennierna. Status och varumärke är färskvaror. Roma-fans kanske inte gillar det, men vill man nå långt måste man ta smällen av att ha något mysko företag med rykte om sig att ignorera mänskliga rättigheter på tröjan. Det viktigaste för en klubb att ha enligt mig är en vision och en plan. Just nu känns det inte som om Roma har varken eller. Man satsar inte mot något speciellt. Man har inga långsiktiga mål och därmed inget speciellt eller styrt arbetssätt, vilket är en essentiell ingrediens för framgångskakan. Istället harvar man runt i Serie A-träsket och hoppas lite försiktigt kunna ta sig till ännu ett Champions League-slutspel med vetskapen att man inte har en chans att vinna turneringen. Som supporter är denna menlöshet den absolut värsta känsla man kan känna. Hellre ser man ens lag falla hjälplöst genom divisionerna än att se sitt uppgivna övre halvan-lag vinna med 1-0 efter ännu en chansfattig match, avgjord genom ett hörnmål. Det enda jag begär av min klubb, Liverpool, är att de försöker, och jag kan för första gången sedan jag började hålla på klubben ärligt säga att de försöker. Det finns en uppenbar vilja och ambition att vinna Premier League och att växa som klubb. Det är i mångt och mycket driv- och handlingskraft som gör en klubb sund och frisk. I dagsläget ligger AS Roma medvetslös på en brits med en livshotande sjukdom som riskerar att avsluta klubbens tid som topplag när som helst. Det enda som kan rädda den är en injektion med någonting, vad som helst, bara det är nytt, tydligt och fullt av energi. Men det måste ske nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s